Till den finaste person jag känner!

Dina ögon drunknar man i.
I mörkret struntar man i.
Jag snuddar vid huden på din kind.
Men kärleken är ju blind!
Så nu får jag fan ta och sluta.
Det slutar ändå med att jag får tjuta.
Du kan ju vara ett hot.
Men ditt ansikte kan man inte göra annat än le mot.
Du är en utav de finaste personer som jag känner.
När jag tänker på att jag en dag måste lämna dig blir det att mina ögon bränner.
Då strömmar tårarna sakta ner,
då är det bara sorg och smärta jag ser.
För du är söt,
du är mitt allt.
Och utan dig blir det så kallt.
Men bilden av dig kan jag aldrig göra klar,
för du är helt underbar.
Du har mycket att ge till världen,
så ta med dig din styrka på färden.
Du har många frågor och få svar,
men livets mening kommer alltid att finnas kvar.
Du har tankar och åsikter som berör.
Du har din kärlek som alltid är värd att kämpa för.
Och ditt vackra leende som kan få mig att smälta.
Jag har problem som jag länge kommer att få gå och älta.
Men jag vet att du mig kommer att förstå.
För dig ska jag alltid lita på.
Behoven är många för att du ska kunna nå ditt mål.
Bland annat känslan om hur bra man mår.
Du måste känna vad du är;
nämligen en totalt underbar människa som jag håller kär.
Du betyder enormt mycket för mig.
Lyckas du med denna känsla, säg?
Misslyckas du är du i dig förlorad.
Annars hade du, vinnaren, varit korad.
Du finns i mångas sin,
så låt nu segern bli din.
Sen flyttar stoltheten in i ditt hjärta.
Och du känner inte längre någon smärta.